Linnea: "Jag kände inte den där omedelbara kärleken"

När Linneas nyfödda son låg på hennes bara mage sökte hon efter den där intensiva och världsomvälvande kärleken vid första ögonkastet som hon hört så många mammor prata om. Men hon kunde inte hitta den. Här delar Linnea sin personliga upplevelse av den första tiden i bebisbubblan – och om kärleken som växte fram med tiden.

Som gravid kommer man ofta i kontakt med många anekdoter från både bekanta och sociala medier, som berättar hur andra mammor upplevt sin graviditet och förlossning. En återkommande berättelse var beskrivningen av den oerhörda kärleken till sitt barn direkt vid födseln.

När dagen kom och min nakna lilla son placerades på min bara mage sökte jag febrilt inombords efter känslor av stark kärlek, men jag kunde inte hitta dem.

Det jag kände var en starkt beskyddande känsla. Han kändes väldigt ömtålig och oskyldig och jag ville skydda honom mot världen. Men jag skulle inte kalla dessa första känslor för kärlek.

Kanske för att kärlek för mig är förknippat med att jag känner någon. Jag vet hur de jag älskar ser ut och beter sig. Men den här lilla krabaten hade jag aldrig sett tidigare och jag kunde knappt förstå att det var han som hade legat i min mage.

Ju mer jag lärde känna min son under kommande månader, desto starkare växte min kärlek. Vi lärde känna varandra innan och utan och min kärlek visste nu precis vad den uppskattade med min son – allt från hur hans händer slöts till knytnävar tätt intill hans kinder när han ammade till hur hans lilla mun formade en perfekt pussmun när han nyfiket observerade världen omkring sig.

Jag behövde helt enkelt lära känna min son innan min kärlek på riktigt kunde slå rot.

Med min berättelse hoppas jag kunna bidra till en mer nyanserad bild över hur det kan kännas. Allt för många dömer sig själva. När allt egentligen är precis som det ska vara.

‍‍Det här är en sann, personlig berättelse med författarens egna tankar och åsikter. Författaren Linnea har egentligen ett annat namn, av anonymitetsskäl.